Pengar rullar äntligen in som dom ska.
Bild tagen i hippiestan Nimbin.
80 dagar kvar av slavgöra till vårt second year visa. Känns ju lagom jättepeppande! Jag och Mikkan har fått in foten hos en contractor med massor med jobb, så vi har dom senaste två dagarna packat sallad som robotar. 19 dollar i timmen, catching! Pengar rullar in som dom ska och dagarna i Gatton blir finally färre.
Gattin' on it..
Life goes on in Gatton och vi försöker underhålla oss så gott det går här. Har jobbat lite olika ströjobb och senast blev det två dagars spenattvättande. Slavgöra deluxe i 20 timmar för ynka 100 dollar. Att aldrig vara säker på att få jobba is killing me och stiga upp klockan 4 på morgonen, göra sig i ordning och så blir det inget jobb i alla fall känns inte allt för seriöst. Tanken på att ta sitt pick och pack och dra från Gatton lockar lite väl mycket för tillfället..
Här kommer bildbevis åt först och främst Verro som har haft lite svårt att tänka sig tanken att jag, Sara Backlund jobbar på en farm. In your face kompis!!!
Stuck in Gatton.
Lånade en bild av vår holländska jobbkompis som han hade så fint namngett Work in hell
Dagarna som arbetslös här i Gatton äter upp oss inombords. Det enda vi vill ha är våra 88 farmdagar och get the hell out of here. 4 dagars arbetslöshet förra veckan var 4 för många. Vi har dock utvecklat en ny hobby.. noppa bort hår på bena med pincett.... Do I have to say more?
Igår var det fredag och vi festade till det på goon och gick till franskarnas hus. Fylleslag deluxe på fransmännen så jag och tjejerna tackade för oss och drog vidare till den omtalade lokala "nattklubben" THE IMPY. Blir nog ingen repris nästa vecka kan jag säga er..
Hur hamna jag här?
Eftersom jag somnade som en stock klockan 21:30 igårkväll är jag nu bokstavligen uppe med tuppen klockan 06 på morgonen. Morjens!
Nu har vi officiellt varit invånare i den lilla "staden" Gatton i en veckas tid. Om man ens kan kalla detta specktakel för stad har vi dock lite delade meningar om. Panikattackerna, ångestdrabbningarna och prsykbryten börjar faktiskt avta sakta men säkert, tro det eller ej. Frågan "hur hamna jag här?" ställs inte flera gånger per dag längre. Vi fick höra om en närliggande stad med 130 tusen invånare där det hör och häpna faktiskt finns fyra olika nattklubbar att välja på (!). Jag ber till gudarna att den yngre generationen i den stan inte beter sig på samma sätt som majoriteten av lokalbefolkningen vi har träffat på här - riktga bogans med en dialekt man inte kan urskilja och som tror att Scandinavien är ett land.
Annars rullar det på. Vår paprikaplocknings karriär gick dock över lika snabbt som den började. Nu siktar vi in oss på svamppackning istället!
Terassen vid vårt hus är the place to be, där det dricks kopiösa mängder kaffe, världsfrågor blir lösta, nya uppfinningar uppfunna, dikter skrivna samt en hel del filosoferande om allt mellan himmel och jord - bara på grund av brist på annan vettig aktivitet. Om man så känner sig riktigt sugen på att göra något skoj, va lite wild and crazy sådär så kan man ju alltid gå till Mc Donalds och äta en 30 cents glass.
Våra mammor sitter antagligen hemma och myser när dom läser att vi är i säkert förvar ute på vischan, långt bort från allt vad nattliv, busigheter och pengaslösande heter. Ja, eller för att citera min käre mor... "Men Sara, man kan inte ha roligt hela tiden". I wish!!
Bildbevis och närmare uppdateringar to be continued...
Nu har vi officiellt varit invånare i den lilla "staden" Gatton i en veckas tid. Om man ens kan kalla detta specktakel för stad har vi dock lite delade meningar om. Panikattackerna, ångestdrabbningarna och prsykbryten börjar faktiskt avta sakta men säkert, tro det eller ej. Frågan "hur hamna jag här?" ställs inte flera gånger per dag längre. Vi fick höra om en närliggande stad med 130 tusen invånare där det hör och häpna faktiskt finns fyra olika nattklubbar att välja på (!). Jag ber till gudarna att den yngre generationen i den stan inte beter sig på samma sätt som majoriteten av lokalbefolkningen vi har träffat på här - riktga bogans med en dialekt man inte kan urskilja och som tror att Scandinavien är ett land.
Annars rullar det på. Vår paprikaplocknings karriär gick dock över lika snabbt som den började. Nu siktar vi in oss på svamppackning istället!
Terassen vid vårt hus är the place to be, där det dricks kopiösa mängder kaffe, världsfrågor blir lösta, nya uppfinningar uppfunna, dikter skrivna samt en hel del filosoferande om allt mellan himmel och jord - bara på grund av brist på annan vettig aktivitet. Om man så känner sig riktigt sugen på att göra något skoj, va lite wild and crazy sådär så kan man ju alltid gå till Mc Donalds och äta en 30 cents glass.
Våra mammor sitter antagligen hemma och myser när dom läser att vi är i säkert förvar ute på vischan, långt bort från allt vad nattliv, busigheter och pengaslösande heter. Ja, eller för att citera min käre mor... "Men Sara, man kan inte ha roligt hela tiden". I wish!!
Bildbevis och närmare uppdateringar to be continued...
FML
pics från vårt älskade Melbourne
Lite väl länge sen en liten update. Vad händer?
Just nu mina vänner sitter jag på en veranda i Gatton (läs; in the middle of nowhere i Queensland) och röker rulltobak och dricker billigaste skitvinet vi hittade. Nyss hemkommen efter andra dagens jobb ute på paprikafältet. Jag brukar kunna bita ihop och tänka på dollartecknen, men detta mina vänner e nog det värsta jag har gjort i hela mitt liv. När man står där och böjer sig ner till paprika buskarna och lägger fingrarna rakt igenom en genomrutten paprika, ryggen värker som om du har ryggskott, kroppen e som en 83 årings, bonden som äger plantagen står och skriker att du ska ta fingret ur arslet och plocka snabbare och solen steker på och du får ögonkontakt med nån av dina andra 11 kollegor och får en ren och skär Fuck my life blick så vill man ju egentligen bara sätta sig ner på marken och fälla några tårar.
Allt jag har in my mind för tillfället är.... 2nd year visa, you better be worth it! Melbourne, vi saknar dej och alla våra vänner där!
