.

Att hoppa ner från ett berg med huvudet före utan säkerhetslina och hoppas att någon tar emot mej börjar bli till en vana.
Det värsta är väl egentligen att jag skulle inte ha något emot att göra det igen imorgon.
Jag vet precis vad jag vill. Har bara inte luskat ut än vad jag skall ta mej till för att komma dit.
100 tankar snurrandes i skallen såhär på kvällskvisten.
Är det bäst att göra det den ogenomtänka vägen eller den tråkiga genomtänkta?
En tant i min närhet (inga namn nämnda mamma) sa att det jag söker inte finns.
I don't believe her.

Gonatt.